Schreibblockade

I valrörelsen säger S-ledaren Stefan Löfven att han inte gör något avkall på miljön om den står i konflikt med utveckling och jobb. Väljs Löfven till statsminister i höst kan vallöftet prövas direkt. Miljöbalken ger honom möjlighet att stoppa den planerade kalkbrytningen och rädda vattnet på norra Gotland.


Mitt i tillrinningen till den livsviktiga vattenreservoaren Bästeträsk där det har varit förbjudet att ens hälla ut ... läs mer

Inom en tidsrymd av 250 år beräknas jordens befolkning nära tiodubblas och produktionen per individ tjugodubblas. Denna exempellösa utveckling från 1800-talets början innebär enorma påfrestningar på vår planet och motsvarar i genomsnitt 200 gånger högre belastning på varje kvadratmeter landyta och varje kubikmeter luft och vatten. Vi ser konsekvenser i alla delar av världen: avskogning, temperaturhöjning, smältande glaciärer, förorenade hav, floder och sjöar, sinande naturresurser, uttorkade vattendrag och sjunkande grundvattennivåer.

Det som nyligen beskrevs som ett särintresse diskuteras alltmer som en ödesfråga. Miljömedvetandet ökar och miljöåtgärderna blir fler och fler. Men mot detta står de ständigt återkommande argumenten att man inte kan offra produktion och sysselsättning för miljön just nu och just här. På ett mer övergripande och principiellt plan skjuts varje internationell klimatkonferens i sank av ekonomiska intressen.

Dagens miljöproblem har tydliga kopplingar till den växande ekonomin. Men samtidigt hotar effekterna av ett radikalt försämrat klimat med stigande nivåer på luftens och havens medeltemperatur, stigande havsvattennivåer, extrema väderförhållanden och minskad tillgång till rent färskvatten att undergräva förutsättningarna för fortsatt ekonomisk tillväxt.

Just för att den ekonomiska utvecklingen är viktig för sysselsättning, utveckling och välfärd måste den ske på ett sätt som garanterar uthållighet. Något sådant tidsperspektiv finns inte naturligt för privata företag. Därför vilar ett tungt ansvar för långsiktig tillväxt på det politiska systemet, offentliga lagar, förordningar och institutioner, liksom på att man inte får tumma på de regler och lagar som finns. Här visar dock alarmerade miljökriser på ett kortsiktigt, opportunistiskt och destruktivt politiskt agerande både lokalt, nationellt och internationellt.

Låt oss ta kalkbrottet i Ojnare på Gotland som ett exempel på hur miljön offras när den står i konflikt med kapital och arbete. Det är Ojnarefall världen över som förklarar miljö- och klimatkrisen. Omgivet av saltvatten och vilande på kalksten med grundvattenflöden i komplicerade sprickbildningar är vattenförsörjningen en central fråga för ön. År 2005 föreslog Naturvårdsverket och länsstyrelsen på Gotland att Ojnare myr, tillsammans med några omkringliggande områden är lämpliga att ingå i EU:s Natura 2000. Målet med Natura 2000 är att hejda utrotningen av arter och livsmiljöer med speciellt höga skyddsvärden. Men här, mitt i tillrinningen till den livsviktiga vattenreservoaren Bästeträsk där det har varit förbjudet att ens hälla ut diskvatten, har den finska gruvjätten Nordkalk nyligen fått tillstånd att spränga sönder ett område lika stort som hela Visby inom murarna.

I enlighet med EU-domstolen har Högsta domstolen tidigare angett att det inte får finnas några rimliga tvivel om att Natura 2000-områdena inte påverkas av kalkbrytningen. Fem statliga verk uttrycker dock starka tvivel och tre professorer i hydrologi har visat att vattenproblem kan uppkomma. De stora riskerna är saltvattenuppträngning och grundvattensänkning.

Det främsta argumentet för kalkbrott i Ojnare har varit att det skapar sysselsättning. Men gruvindustrin har förvandlats från en arbetsintensiv verksamhet till en av dagens mest kapitalintensiva. Allt fler arbetsuppgifter tas över av maskiner och internationell forskning pekar på att en omfattande datorisering skyndar på denna utveckling.

Inom högst ett par decennier är kalktäkten i Ojnare helt utgrävd och jobben är borta. Kvar finns en jättegrop mitt i Gotlands sista vildmarksområde. Risken är överhängande att vattenproblemen slagit ut de i dag mycket livskraftiga småjordbruken på norra Gotland. Faran är också överhängande att Bästeträsk för alltid är förstörd som vattenreservoar, vilket medför dramatiska effekter för boende och näringsliv i hela regionen.

När Stefan Löfven inledde Socialdemokraternas kampanj inför supervalåret 2014 sade han i en radiointervju att ”Vi väljer en väg där vi kopplar ihop utveckling, bättre miljö och jobb. Om det uppstår en konflikt gör vi inget avkall på miljön.” Om Löfven blir statsminister i höst har han chansen att visa att det är seriöst menat. Det 17:e kapitlet i miljöbalken ger mandat att agera. Regeringen har rätt att pröva tillåtlighet av verksamhet om den kan antas mer än obetydligt skada naturvärdet inom området. En rad experter har visat att riskerna för skador är stora. Därför är det dags för politiken att ta sitt ansvar. Då kan Ojnare bli en symbol för hur spiralen av miljöförsämringar går att stoppa.